Vägen mellan Kiruna och Riksgränsen omdebatterades i decennier innan bygget kom igång. Skulle man släppa in biltrafik i en tidigare så gott som orörd fjällvärld?Nu när vägen funnits i snart 20 år kan man konstatera att naturen verkar ha återhämtat sig bättre än man förutspådde. Men fortfarande syns vissa ingrepp tydligt, framför allt sommartid i form av öde uppställningsplatser och vägslänter där vegetationen ännu inte fått fäste. Hänsyn till naturen togs genom att en samlad korridor för kommunikation gjordes i samarbete med järnvägen. Variationerna är stora på sträckan, från karg lågmyrterräng till dramatiskt fjällandskap och för att undvika särskilt känsliga naturmiljöer eller områden med fridlysta arter har väglinjen justerats på flera ställen. Vägslänterna sprutbesåddes så att de bands i det inledande skedet och kunde fungera som stöd för den naturliga återväxten. Landskapet har stora former och vida utblickar vilket vägens linjeföring har anpassats till. I huvudsak är vägen utstakad med raklinjer och cirkelbågar. Vägen ger tydlig optisk ledning genom att samspelet mellan horisontal- och vertikalradier studerats noga, detta för att underlätta för bilisterna under de dåliga siktförhållanden som kan råda vid oväder. Också de meteorologiska förutsättningarna studerades ingående. Alla skärningar har dragits tillbaka från vägkanten, för att ge vinden spelrum och för att skapa utrymme för drivbildning på läsidan.