Gäddviksbroarna i utkanten av Luleå berättar om krig och fred, teknik och samhälle. De är två typiska representanter för var sin vägbyggnadsepok. I Sverige finner man i dag bågbroar från Värmland och norrut i landet även om många av dem försvunnit i takt med att bärighetskraven blivit högre. Gäddviksbron har i stället fått vara kvar som länk i en lokal slinga, där den nya bron i betong fungerar som kommunikationsväg för den tyngre och intensivare trafiken på E 4. Placeringen av den första Gäddviksbron, som stod klar krigsåret 1941, hade både militära och ekonomiska skäl. Militären behövde en fast förbindelse över Lule älv och regeringen tillstyrkte därför statsbidrag. Samtidigt inträdde nu en ny tid i och med att vägbyggande bönder ersattes av yrkesmän. Den första Gäddviksbron är en bågbro i sex spann med överliggande bågar och diagonala hängstag, så kallade Nielsenstag. Dessa var en dansk uppfinning som gjorde bärverket stabilare än traditionella bågbroar av stål och betong. Bågarna är sammansatta av raka balkar som svetsats samman, vilket gör att bågarna är svagt brutna vid varje balkskarv. Den nya Gäddviksbron som invigdes 1979 är en god representant för sin tid: enkel i sitt utförande, med betoning på funktion och byggd inom förhållandevis snäva ekonomiska ramar. Byggnadstekniken var mycket speciell. Hela bron byggdes på land, från södra Gäddvik till norra, och varje färdig del av bron (s k monoliter) knuffades ut för att avslutningsvis bilda en 610 meter lång bro. Valet av brotyp hängde helt och hållet ihop med den byggmetod som användes. Lägesvalet för den nya bron var enkelt eftersom vägens dragning fick styra. Man ville undvika bebyggelsen på båda sidor om älven och ge plats åt en bredare väg. Eftersom timmerflottningen var på utdöende var man inte heller lika beroende av fri höjd som tidigare. Bron fick en konkav profil för att bättre följa landskapet till skillnad från den äldre bron som är konvex.